Hur står du ut med ensamhet?



Hur står du ut med ensamhet?

Loner

Kvinna 39 år

2013 Nov 1 Kl 00:30
Jag har varit ensam en lång period då jag dels varit arbetslös i tre år, dels har ett väldigt litet kontaktnät. Min släkt finns på annat håll och jag bor också själv.

Det är långt ifrån alltid som det hjälper att aktivera sig, t ex ta en promenad och liknande som många föreslår att man ska göra. Ensamheten skapar en stor ångest som är svår att bara göra sig av med.

Jag har dessutom gjort flera försök att hitta nya vänner, har helt normala intressen, utbildning osv. Tyvärr är det ändå svårt då många idag vill ha en vänskap när de passar dem, inte en ömsesidig och lojal vänskap. Det beror såklart även på att man inte befunnit sig i samma livsstadie.

De få jag känner är det en ständig kamp för att få till en träff med. Att inte visa sig för på, inte för ensam, inte för krävande. Det gör att man till slut struntar i att höra av sig. Personer som alltid ska vänta och fundera på om de kan ses eller inte.

Ensamheten blir kvävande. Hur står du ut med din ensamhet? Vad gör du när du känner dig som mest ensam?
Man 33 år

2013 Nov 8 Kl 19:03
Det behovet har jag tappat för längesen var ensam för det mesta under hela min tonår. och är dessutom introvert så har inget behov av att vara social. Att ha ett husdjur är bra också t ex katt.
Redigerat av Hk-87 2013 Nov 8 Kl 19:04
Avregistrerad Medlem

2013 Nov 9 Kl 06:02
Håller med vad 'Loner' skriver som exempelvis "Det är långt ifrån alltid som det hjälper att aktivera sig, t ex ta en promenad och liknande som många föreslår att man ska göra. Ensamheten skapar en stor ångest som är svår att bara göra sig av med."
Men det som skapar en flod av sorg i mitt hjärta är alla människor jag lärt känna genom livet har vänt 'ryggen' mot mig, jag är helt medveten om att allla kan inte tycka om alla men varför har ingen stannat kvar 'på min sida av staketet'.
Jag skulle vilja träffa någon eller några och diskutera detta problemet.
Avregistrerad Medlem

2013 Nov 9 Kl 07:29
Citera (ventusunum * Nov 9, 2013 6:02)

Håller med vad 'Loner' skriver som exempelvis "Det är långt ifrån alltid som det hjälper att aktivera sig, t ex ta en promenad och liknande som många föreslår att man ska göra. Ensamheten skapar en stor ångest som är svår att bara göra sig av med."
Men det som skapar en flod av sorg i mitt hjärta är alla människor jag lärt känna genom livet har vänt 'ryggen' mot mig, jag är helt medveten om att allla kan inte tycka om alla men varför har ingen stannat kvar 'på min sida av staketet'.
Jag skulle vilja träffa någon eller några och diskutera detta problemet.

Jag har samma bekymmer ventusunum - har ju iof mina vuxna barn, men....hade väldigt många kompisar förr innan barnafödandet - en är kvar (på annan ort)
Ändå är jag mer social och mogen än jag någonsin var när jag var yngre.
Tendenserna märks klart och tydligt här på siten... också!!!!
Och tyvärr, när äntligen får nåt svar och en skriver ganska mycket om sin egen vardag och sig själv mm, och sen förväntar sig liiiiiite personinfo om den andre - då bryter personen genom tyyystnad. Vad tusan, jag begär ju inte fullständigt namn och adress - sånt bör en vänta med... men "...vi har 18 dammråttor, 24 kölsvin och bor bakom vedbon... eller nåååått!!)
Avregistrerad Medlem

2013 Nov 10 Kl 00:05
Det är jobbigt att hitta ärlig och ömsesidig vänskap. Det är precis som du, Loner, skriver. Man försöker få till träffar, men den andre ska alltid vänta och fundera om han/hon kan träffas. Det känns som om personen inte vill träffas eller har viktigare säker för sig.

Jag har ju familj och jobb så egentligen har jag fullt upp , men i perioder mår jag väldigt dåligt av att inte ha några vänner. Inga tjejkompisar att snacka skit med eller älta relationer. Inga familjer att umgås med över en middag på helgen eller t ex nyår och midsommar.

Alla är så upptagna med sitt.
Kvinna 58 år

2013 Nov 16 Kl 00:48
Jag håller med i mycket av det ni säger.
Själv har jag alltid levt för familjen och nu
när barnen är vuxna och deras pappa inte finns
så finns inga vänner heller.
Jag märker hur jag far mer och mer illa,
vänder minsta småsak till något negativt. Jag
orkar inte vara trevlig lämgre och jag sabbar
för mig själv. Hur vänder jag ekorrhjulet till något
positivt?
Ensamheten kan göra en sjuk. Syns maan inte så
finns man inte ...
Kvinna 38 år

2013 Nov 16 Kl 10:36
Jag flyr till fiktionen, film eller böcker, och dagdrömmar. Jag går på stan, där jag kan vara bland andra utan att umgås. Försöker vara uppmärksam och säga något extra till kassapersonal och andra man möter.
Jag tror det är viktigt att försöka bryta sitt ledsna tankemönster så att man inte fastnar i soffan med en godispåse (vilket också ofta händer).
En sak jag har tänkt på sistone är att försöka vara sin egen vän. Om jag hade en vän, vad skulle vi göra då? Och så se till att göra de sakerna på egen hand. Försöka sänka kraven på sig själv och istället vara snällt uppmuntrande. Små steg är också bra.
Kvinna 44 år

2013 Nov 21 Kl 14:10
Jag begraver mig i tv-serier som jag sedan kör "maraton" på. Eller läser böcker.

Men jag håller med alla ovanstående. För mig är problemet att när jag väl börjat trycka om en människa för hur den är, och som jag tycker passar min personlighet,,, då försvinenr de.

Jag har många gånger undrar vad för hemsk människa jag måste vara som inte ens klarar av att ha en vän. Jag har två bästa vänner... de kan jag prata med allt om, men de bor i Stockholm & Helsingfors.
Redigerat av Susanna 2013 Nov 21 Kl 14:14
Avregistrerad Medlem

2013 Nov 24 Kl 10:35
Har precis blivit medlem på denna sajt och känner redan "tröst" i detta forum att jag faktiskt inte är ensam i min ensamhet Kram
Avregistrerad Medlem

2013 Nov 28 Kl 06:21
Fideli, jag tror det ligger mycket i det du säger om att vara sin egen bästa vän. Så försöker jag göra nu. Tänka snälla tankar om mig själv, göra saker jag gillar. När mina mörka tankar kryper på så aktiverar jag mig med något. Gå på stan är en bra sak. Ibland märket jag underliga sammanträffanden, att jag på impuls går nånstans jag inte planerat innan, och sen träffar jag på någon jag inte sett på länge(eller någon som jag har undvikit pga av mitt dåliga självförtroende och som jag nu ändå blir tvungen att möta). Jag tror på att saker kan hända av en orsak. Jag möter det jag behöver träna på. Jag jobbar mycket med mig själv nu eftersom jag länge lidit av depression. Det jag gör är att "lurar" kroppen. Jag sträcker på mig och blir lång, drar tillbaka axlarna, låter munnen le. Tar bestämda och självklara kliv och möter folk med blicken. Säger något, vad son helst, kanske bara hej, eller nåt om vädret. Jag märker att det jag utstrålar mot mig själv och mot andra, det får jag tillbaka! Inte alltid förstås, men oftast! Ibland glömmer jag mig och faller in i gamla vanliga hjulspår. Det tar tid att ändra en livslång vana. Men att bli medveten, det är ett första steg!
Avregistrerad Medlem

2013 Nov 28 Kl 15:17
en jag kan tänka mej att vi lever i ett annat samhälle i dag än för 50 år sedan ca.

Förr jobbade mannen och kvinnan var hemma och tog hand om barn o huset.

Idag är kvinnan mera självständig och klarar sig bättre på egen hand. Vi har jobb i dag där vi har både män o kvinnor.
Feministernas intåg har gjort att kvinnor vågar ta för sig i dag på ett annat sätt.
Vi duger o vi kan. Vi är självständiga.

Vi är inte lika beroende av mannen som förr,
Sedan har vi all den stress och de krav på människorna i dag. Med karriär o andra måsten.

Många får inte vardagen att gå i hop och man hinner inte lägga fokus på mera än sig själv.

Många känner att de inte duger. De bygger hinder och får en rädsla för det okända.
Har dåliga erfarenheter av livet och av förhållanden.

Många fastnar i en spiral som många inte kommer ut. Många fastnar även på nätet och i den digitala världen.

Där människors personlighet försvinner.
Blickar och utstrålning. Kommunikationen mellan människor försvinner. Dofter och smak.

Värmen och närheten mellan människor är som bortblåst om vi väljer att leva våra liv på nätet, Möten skapas inte
Kvinna 38 år

2013 Dec 5 Kl 20:09
Citera (trohopp * Nov 28, 2013 6:21)

Fideli, jag tror det ligger mycket i det du säger om att vara sin egen bästa vän. Så försöker jag göra nu. Tänka snälla tankar om mig själv, göra saker jag gillar. När mina mörka tankar kryper på så aktiverar jag mig med något. Gå på stan är en bra sak. Ibland märket jag underliga sammanträffanden, att jag på impuls går nånstans jag inte planerat innan, och sen träffar jag på någon jag inte sett på länge(eller någon som jag har undvikit pga av mitt dåliga självförtroende och som jag nu ändå blir tvungen att möta). Jag tror på att saker kan hända av en orsak. Jag möter det jag behöver träna på. Jag jobbar mycket med mig själv nu eftersom jag länge lidit av depression. Det jag gör är att "lurar" kroppen. Jag sträcker på mig och blir lång, drar tillbaka axlarna, låter munnen le. Tar bestämda och självklara kliv och möter folk med blicken. Säger något, vad son helst, kanske bara hej, eller nåt om vädret. Jag märker att det jag utstrålar mot mig själv och mot andra, det får jag tillbaka! Inte alltid förstås, men oftast! Ibland glömmer jag mig och faller in i gamla vanliga hjulspår. Det tar tid att ändra en livslång vana. Men att bli medveten, det är ett första steg!


Det låter som att du är på rätt väg. De där sammanträffandena du beskriver, synkronicitet tror jag det kallas ibland? Det gillar jag med, det känns som att man är något på spåren, något slags flow
Att vara sin egen vän, det är faktiskt ett tips jag fick av en kvinna jag gick i terapi hos. Tanken känns bra att ha med sig.
Vi får peppa varandra!
Avregistrerad Medlem

2013 Dec 5 Kl 20:35
Absolut Fideli! Det är ett bra forum här att peppa varandra, ge uppmuntran och dela tankar. Man lär så länge man lever..
Citera (Fideli * Dec 5, 2013 20:09)

Citera (trohopp * Nov 28, 2013 6:21)

Fideli, jag tror det ligger mycket i det du säger om att vara sin egen bästa vän. Så försöker jag göra nu. Tänka snälla tankar om mig själv, göra saker jag gillar. När mina mörka tankar kryper på så aktiverar jag mig med något. Gå på stan är en bra sak. Ibland märket jag underliga sammanträffanden, att jag på impuls går nånstans jag inte planerat innan, och sen träffar jag på någon jag inte sett på länge(eller någon som jag har undvikit pga av mitt dåliga självförtroende och som jag nu ändå blir tvungen att möta). Jag tror på att saker kan hända av en orsak. Jag möter det jag behöver träna på. Jag jobbar mycket med mig själv nu eftersom jag länge lidit av depression. Det jag gör är att "lurar" kroppen. Jag sträcker på mig och blir lång, drar tillbaka axlarna, låter munnen le. Tar bestämda och självklara kliv och möter folk med blicken. Säger något, vad son helst, kanske bara hej, eller nåt om vädret. Jag märker att det jag utstrålar mot mig själv och mot andra, det får jag tillbaka! Inte alltid förstås, men oftast! Ibland glömmer jag mig och faller in i gamla vanliga hjulspår. Det tar tid att ändra en livslång vana. Men att bli medveten, det är ett första steg!


Det låter som att du är på rätt väg. De där sammanträffandena du beskriver, synkronicitet tror jag det kallas ibland? Det gillar jag med, det känns som att man är något på spåren, något slags flow
Att vara sin egen vän, det är faktiskt ett tips jag fick av en kvinna jag gick i terapi hos. Tanken känns bra att ha med sig.
Vi får peppa varandra!

2013 Dec 6 Kl 19:55
Jag har faktiskt inga problem alls med att stå ut med ensamheten.

För mig är tid för mig själv livsnödvändig. Att umgås med andra tar på krafterna.

Samtidigt finns det saker utanför hemmet som jag vill kunna ta del av, vilket sällan blir av då jag också har svårt att komma till skott.

Vad jag hoppas hitta är nog någon som delar ett eller flera av mina intressen och som orkar locka med mig. Det är nog inte självklart att jag kan hitta det här.
Avregistrerad Medlem

2013 Dec 7 Kl 18:07
Jag tror också det är så som fd medlem skriver "stress o krav på människor..." Man orkar inte med att träffa nya människor tror jag. Orkar inte ta in en ny människa kanske. Det betyder alltså att det inte är något fel på någon av oss. Den andra människan som vi söker kontakt med orkar bara inte. Jag känner ju äldre jag blir att jag söker mig till folk som lever ett enkelt liv. Jag har tröttnat på att sitta i timmeslånga samtal med kompisar som tjatar på om sina förhållanden, som ofta inte fungerar. Man pratar och pratar men kommer ingen vart. Jag sitter gärna i timmeslånga samtal där man pratar om givande saker. Jag har lyssnat tillräckligt genom åren. Jag behöver träffa nya människor för jag har väldigt få vänner men verkar nu vara i en period då jag inte tar mig ut fast jag säger att jag vill. Vet inte vad som håller mig tillbaka. Är ensam ikväll t ex men det känns ok. Ska till en kompis i morgon. Tycker att jag borde ha gått ut eftersom jag är singel men... det blev inte så. Det finns singelföreningar, man får försöka vända sig dit och ta det lite lugnt med nya bekantskaper så man inte skrämmer bort någon, genom att genast börja prata om sitt innersta.