Min ensamhet



Min ensamhet

Avregistrerad Medlem

2012 Dec 29 Kl 11:09
Hej alla...

I den här tråden tänkte jag att vi kunde berätta om vår ensamhet och hur vi upplever den.

Jag är väldigt ensam. Jag har inga vänner. Så... nu har jag "erkänt" det! PUH!

Det är den svåraste biten...att avslöja den största hemligheten, den skamfyllda, pinsamma och väl bevarade hemligheten... att jag saknar nära vänner.

Ensamheten gör att jag inte kan vara mig själv...att jag utåt sett visar upp en glad fejkad fasad. Inombords är det tomt, mörkt och ledsamt. Jag gråter periodvis också.

Längtan efter en vän/vännina att umgås, skratta, diskutera och dela glädje och sorg med har alltid funnits där, men det har aldrig blivit så att jag lyckats hitta någon som stannat kvar så länge att nära vänskap hunnit utvecklas.

Varför har det blivit så? Ja...det undrar jag också. Tänk om jag visste svaret! Kanske har jag för dåligt självförtroende? Jag som utåt sett är glad och positv, kan väl inte vara ensam, eller?

Ingen vet att jag är så här ensam och jag tror inte att det syns eller märks då jag blivit expert på att dölja det.
På jobbet pratas det ofta om vad alla gjort under helgen, vilka resor dom varit på under semestern. Jag berättar sällan om mig och mitt privatliv och lyckas alltid svara lite undvikande på såna frågor.

Hur gör ni andra? Försöker ni dölja er ensamhet?
Kvinna 61 år

2012 Dec 30 Kl 22:43
Citera (Förgätmigej * Dec 29, 2012 11:09)

Hej alla...

I den här tråden tänkte jag att vi kunde berätta om vår ensamhet och hur vi upplever den.

Jag är väldigt ensam. Jag har inga vänner. Så... nu har jag "erkänt" det! PUH!

Det är den svåraste biten...att avslöja den största hemligheten, den skamfyllda, pinsamma och väl bevarade hemligheten... att jag saknar nära vänner.

Ensamheten gör att jag inte kan vara mig själv...att jag utåt sett visar upp en glad fejkad fasad. Inombords är det tomt, mörkt och ledsamt. Jag gråter periodvis också.

Längtan efter en vän/vännina att umgås, skratta, diskutera och dela glädje och sorg med har alltid funnits där, men det har aldrig blivit så att jag lyckats hitta någon som stannat kvar så länge att nära vänskap hunnit utvecklas.

Varför har det blivit så? Ja...det undrar jag också. Tänk om jag visste svaret! Kanske har jag för dåligt självförtroende? Jag som utåt sett är glad och positv, kan väl inte vara ensam, eller?

Ingen vet att jag är så här ensam och jag tror inte att det syns eller märks då jag blivit expert på att dölja det.
På jobbet pratas det ofta om vad alla gjort under helgen, vilka resor dom varit på under semestern. Jag berättar sällan om mig och mitt privatliv och lyckas alltid svara lite undvikande på såna frågor.

Hur gör ni andra? Försöker ni dölja er ensamhet?


Jag har förlorat nästan alla mina närmaste vänner nu på senare år av olika orsaker. Kan relatera hur det känns txe. på jobbet när, som du säger andra berättar. Jag lider ändå inte av ensamhet så mycket eftersom är van med att vara själv sen barndomen, kände mig ensam även i parrelationen. Ändå saknar jag någon att vara i mänsklig kontakt med, det handlar om närhet och tillhörighet kanske. Jag berättar inte heller för andra om det som fattas för mig.
Avregistrerad Medlem

2012 Dec 30 Kl 23:03
Ja, van att vara ensam det är jag också. Klart att man blir van, men därmed inte sagt att man alltid trivs med att vara ensam.
Även i en parrelation kan man känna sig ensam om man inte har vänner att umgås med. Partnern kan ju sällan ersätta den sortens vänskap man känner med en vännina.
Kvinna 62 år

2012 Dec 31 Kl 19:11
Hej tjejer ! Vad jag har saknat en site som denna ! Har provat att söka vänner på sk dejtingsidor.Men folk har visst en annan syn på vänskap än vad jag har.Jag söker ingen sexuell relation.Men en vän /väninna att umgås med . Har inte haft problem med det förr.Men vänskapen haltade alltid. Jag var en sån som alltid ställde upp men var besvärlig om jag själv bad om hjälp. Till slut bröt jag med mina sk väninnor för jag kände de "åt mig levande".Krävde att jag ställde upp. Sen många år nu är jag sjuk. Orkar inte så mycket. Vågar inte ta kontakt med folk av rädsla för att få nån på halsen sas. Men vänskap via nätet går bra.
Det gör mig ont att så många lider så av ensamhet .För problemet är större än man kan tro.Unga människor som känner sig osynliga.Som inte får kontakt hur de än försöker.Förhoppningsvis hittar de hit och att vi alla kan hitta vad vi söker här.
Kvinna 61 år

2012 Dec 31 Kl 23:57
Jag har också haft många energitjuvar under mitt långa liv, just det där att man ställer alltid upp när dom har behov men när jag skulle uppenbart haft hjälp så var det otroligt svårt för dom- eller dom brydde sig inte helt enkelt. Om jag skall vara ärlig så tror jag att det är en stor orsak att jag är hellre ensam än känner mig alltid som en man kan ha vid behov.
Jag har också vart mycket på dejting siterna, har haft några långvariga kontakter med män, men dom ledsnar till slut när jag inte kommer i gång att träffa live.
Avregistrerad Medlem

2013 Jan 2 Kl 12:02
Jag skulle tro att det sitter en hel del ensamma människor på vanliga dejtingsajter som är just ensamma.
Jag har också varit medlem på sådana. Visst har jag träffat folk där, eller rättare sagt män. Det har väl känts bra i och för sig men några potentiella vänner har jag inte stött på. De som skrivit i profilen att de söker vänner har oftast en presentation som skvallrar om att dom nog inte är så ensamma.

Tror också att många har en presentation som kanske inte riktigt stämmer med verkligheten. Det är nog väldigt få som skulle "erkänna" att dom inte har några nära vänner.

Det är därför som vi startat Bryt-ensamheten!
Här ska ingen behöva dölja eller känna skam över sin situation. Oavsett varför man är eller blivit ensam så hoppas jag att sajten får så många medlemmar runt om i landet att i stort sett alla ska kunna hitta någon i sin närhet.
Kram till er alla!
Kvinna 61 år

2013 Jan 2 Kl 23:15
Vänskap är också en begrepp som antagligen betyder olika för olika personer, för mig är det en slags mental närhet som jag hoppas att hitta.
Svårt ändå att definiera; men via orden skall den förmedlas i början, om man träffar i verkligheten så kommer förstås förväntningarna spela en stor del eller kanske allt i det hela?
Bra iallafall att slipper skämmas här för sina' kortakommande'; - jag lever mitt lilla liv ... och kommer till krematorium med 'heder' i behåll som dom sa förr

Kramar från mig med till alla !
Avregistrerad Medlem

2013 Jan 2 Kl 23:47
sirunes... du skriver så härligt och det känns ärligt och äkta. Det är just detta som jag hoppats på... att medlemmarna ska våga skriva från hjärtat. Många av oss behöver skriva av oss och lika många behöver säkert läsa andras tankar och känna igen sig.

Tillsammans ska vi "mota olle i grind" så att vi till slut kan lämna ensamheten bakom oss.

Jag ser fram emot den dagen vi blivit så många att vi kan börja anordna träffar i Stockholm (i första hand). Gå ut och göra något kul eller äta något gott och umgås!
Kvinna 63 år

2013 Jan 3 Kl 18:00
Ensamhet kontra att vara behövd.
Förr levde jag med familj alltid fullt med folk särskilt under storhelger.
Nog var jag mycket ensam i min 2 samhet då barnen flyttat ut men på den tiden blev man bjuden att delta på olika fester mm.
Idag upplever jag att jag har alldeles för mycket tid till att göra ingenting.

Jag blir alltid lite sur även om jag inte säger det, då folk i min omgivning klagar på släkt o vänner som alltid behöver och utnyttjar. Tycker allt det är en förmån att vara efterfrågad.
Själv försöker jag bli lite behövd men då helst inte hjälpa någon som skall ut o resa och behöver hjälp att passa deras djur. Ok någon gång med tjänster o gentjänster. Men att sitta ändå mera låst i en ensamhet med ansvar för andras gosiga djur medan de själva reser och umgås ute i världen.

Jamen fy vad gnälligt det där lät, väldigt många jag hit o dit. Man blir allt lite egoistisk som självbo.

Slut med gnället här ser jag fram emot att träffa nya vänner där vi kan förgylla tillvaron för varandra.
Gemensamma aktiviteter framöver och att finnas här för den som behöver snacka av sig lite.
Avregistrerad Medlem

2013 Jan 3 Kl 23:28
Eva....

Känner igen mig i det där att bli sur eller konfunderad när folk klagar på släkt och vänners "krav". Vissa kan säkert känna att en del nära och kära tär för mycket på relationen och kanske inkräktar lite för mycket.
Men om man inte har någon som behöver en, ingen som frågar om den minsta lilla tjänst eller ens uttrycker ett behov av att träffas, då kan sådana kommentarer till och med göra mig ledsen.

Jag träffar en liten del av min släkt under storhelger och kring födelsedagar. Men alla dagar, veckor, ibland månader emellan dessa självskrivna tillfällen så är det oftast tvärtyst!

Jag vill hävda att jag är en social person, för det ÄR jag... när jag umgås med människor. Mitt stora problem är nog det förbaskade självförtroendet. Varför skulle någon behöva mig och mitt sällskap? I mitt liv så händer det ju inte så mycket så vad kan göra någon intresserad av att umgås med mig?
Ja, sådana tankar har jag de dåliga dagarna. Det är nästan som om jag försöker snacka med mig själv... ge mig de där självklara förklaringarna till att jag är ensam... att jag inte har några nära vänner.

De dåliga dagarna är som tur är inte så många, man vänjer sig vid att vara ensam och för det mesta tränger jag bort tankarna på ensamheten.

Jag förstår dig Eva... att det kan kännas surt att folk använder dig som en pålitlig djurvakt, för att sen komma hem och berätta om den fantastiskt roliga resan dom varit på.
Man 53 år

2013 Jan 3 Kl 23:58
Ni har rätt! Man kan känna sig ensam trots att man har vänner. Jag tror att det kan finnas flera orsaker till det. En kan vara att vännerna inte är nära vänner. De är bekanta som man egentligen inte har någon djupare relation till.

En nära vän ställer alltid upp utan att vänta sig något tillbaks, men det måste fungera lika åt båda håll. Jag känner igen mig i det ni skriver. Jag har genom åren haft några väninnor som jag trott varit nära vänner, men som visat sig bara vara energitjuvar…
Kvinna 61 år

2013 Jan 4 Kl 00:04
Självförtroendet och självkänslan tror jag är en börda för mig också; det gör att jag missar mycket av det som hade velat vara med om.
Exempelvis skulle jag aldrig gå ut ensam till en teater eller konsert, sådant är bara drömmar, samma sak med resor eller annat som jag har gjort tillsammans med en andra.
Jag har anhöriga som behöver min hjälp och det har jag inte svårt för; men det är andra som har bara utnyttjat mig skamlöst.
Det är inte fel på oss utan livet har formats av oändliga slumpar som vi inte alltid
kan styra över... kan hända att det heter fatalism
Avregistrerad Medlem

2013 Jan 4 Kl 15:10
Hej på er : )
Det finns undersökningar om att alla de vänner man har på tex fb skulle aldrig låna dej 100 kr om det knep..även om du bjöd in många av dina vänner på fb så skulle kanske två dyka upp av de 200 vänner vissa samlar på sig på just fb.Så vad är en vän ?
Tror med att många har lätt för att fastna framför datorn pg av olika anledningar. Där vissa är för bekväma eller för osäkra kanske. Sedan finns det ju självklart många som döljer en viss sanning eller har vissa hemligheter som de ej vill gå ut med.
Men min erfarenhet av nätdejting är att det finns för lite respekt och empati inför varann. Där ärligheten oftast inte syns till. Gäller ju inte alla självklart men överlag så florerar många vilsna själar runt på nätet och suger energi av varann. Där många ahr svårt att bjuda till i seriösa och vettiga dialoger. Möten med varann..Varför kan man inte vara ärlig och skriva i klartext vad man vill och söker..Finns ju inget bättre än att få möta en vän eller kärleken.
Istället så väljer många att sitta framför datorn i årtal utan att komma till skott.
Finns många jag har varit intr av men där de helt plötsligt bara försvinner eller slutar svar på mail..Eller så kommer sanningen krypande efter några mail om vilka besvär de har eller att de är sambo..
Dagens forum liknanr mera chattsidor där folk sitter som tidsfördriv och går in i personliga roller de ej är i egentligen...Utan många målar upp bilder som ej finns. Eller sitter och drömmer om saker som ej existerar.
Där verkligheten oftast är en annan...Det är endast i personliga möten man lär känna varann..Där man får umgås i vardagen med varann o där vi får uppleva varandras egenskaper vi besitter..Där vi gör oss alla mera rättvist.
Så varför spela ett spel och fara med osanning ? Vad vinner man på detta ?
Ingen är perfekt och det handlar inte om hur rik du är eller vilken utbildning du har...Utan vad man gör av det och hur vi bemöter varann...

så mycket borde styras upp på de sk dejtning forumen där många forum lovar guld och gröna skogar..Här sitter si och så många singlar som bara väntar på ditt mail...Ja så är det kanske men vad gör man då när man inte får svar på mail : ) ska inte bli långrandig här utan jag hoppas att denna sida kan få oss att finna någon godhjärtad person som har lekt klart och som inte vill leva sitt liv på nätet..För det är ju roligare att vara två ju..hej swejs
Kvinna 52 år

2013 Jan 6 Kl 22:53
hej alla.Bra att det kom ett sådant här forum.
r jag har familj.visst.Men vi är nog ganska ensamma bägge 2.Jag har haft en del vänner geom livet eller bekanta.
Idagsläget har jag ingen jag kan prata med.Min telefon är oftast tyst.Det är den bittra sanningen.Jag saknar vänner helt enkelt.Visst har man vant sig men det är ingen rolig situation.Jag saknar att gå ut och g man har å umgås med någon.
Mina föräldrar dog tidigt bägge2.jag vet inte om folk tror att man är hellycklig för att man har familj.Dom e mitt allt men nya vänner är aldrig fel.och vänner vill vi ha.Jag hoppas nån vill bli min vän för i mitt hjärta finns det plats för fler människor.
Avregistrerad Medlem

2013 Jan 7 Kl 14:21
Hej lottie...
Tack... ja jag tror att denna sajt behövs!

Precis som du skriver så tror jag att om man har man/fru/sambo och barn och är en familj så betraktas man inte som ensam. Fysiskt ensam är man ju sällan som förälder i alla fall inte så länge barnen är yngre. Som jag skrev tidigare i tråden så kan en partner inte ersätta en vän/kompis/polare. Det är två helt skilda relationer och de flesta behöver båda sorterna för att må bra.

Att inte ha någon vän att prata med är en väldigt jobbig situation. Jag vet hur det är. Det känns som att man missar en stor del av livet.
Mina barn är stora tonåringar och bor inte hos mig så mycket nu, mest hos pappa som bor närmare stan, så det är väldigt tyst här i lägenheten numera.
Hur gamla är dina barn lottie?