Min ensamhet



Min ensamhet

Kvinna 53 år

2013 Jan 7 Kl 23:32
hej igen..
Mina barn är 22 och 16 år och grabbar.Den lilla bor hemma.Den stora har flyttat för flera år sedan.
Nä jag har inte en fysisk ensamhet så,men den psykiska att vara ensam i mej själv och inse att jag inte har nån utomstående att vända mej till är helt galet.
Jag har ju flyttat runt lite det senare åren,men jag har upplevt att det oftast är jag ändå som försöker upprätthålla relation med vänner om det ska funka.
När jag slutar höra av mmej så tystnar det .Då ser jag mej som oviktig i den personens liv helt enkelt.
Envägskontakt -nä man orkar inte....Jag har haft sk vänner men det har upphört av olika saker.Jag kanske berättar mer sedan.
Är det konstigt att vilja ha NÅGON annan än sin familj?
Att vilja gå på stan med en jämnårig tjej och bara vara liksom?Nej jag tror inte det.
Jag förstår att du vet hur det är.Bra att starta den här sajten.Mycke bra iniativ av dej F.! kram för ikväll till alla mer eller mindre ensamma.Hoppas vi kan göra något bra av detta.Lottie
Kvinna 62 år

2013 Jan 7 Kl 23:47
Det att man är alltid den som upprätthåller relationen till vänner har jag också erfarit; iför sig kan det vara så att familjen har hindrat dom eller sjukdomar i vissa fall - det vet jag. Jag har vart sjuk själv och inte velat ha kontakt med andra än dom närmaste.
Det är lätt att börja tänka på att man helt enkelt är så ointressant människa, samtidigt vill jag inte tro det.
Avregistrerad Medlem

2013 Jan 7 Kl 23:53
Det här blir så bra som vi medlemmar gör det!
Jag har redan funderingar på att lägga in en liten invitering till träff i februari för de som vill och kan i Stockholm. Vi kan träffas några stycken och äta på nån enkel restaurang eller på ett fik och ha en trevlig stund/kväll. Du lottie som bor i Uppsala kanske också har möjlighet, vore kul att ses i alla fall.

Håll utkik under Efterlysning i forumet för datum och tid.
Kvinna 53 år

2013 Jan 8 Kl 15:38
hej!
Jo jsg tar mej ner till stan utan problem.Bil eller tåg -inga problem. Det vore kul att träffa några redan innan man flyttar ner..
Sirunes.Jag har oxå varit svårt sjuk under perioder .Jag tror folk blir rädda för att störa helt enkelt.En känsla jag har.Men ointresant vet jag inte.
Nu ska vi tänka framåt.
Kvinna 60 år

2013 Jan 9 Kl 06:57
Citera (Förgätmigej * Dec 29, 2012 11:09)

Hej alla...

I den här tråden tänkte jag att vi kunde berätta om vår ensamhet och hur vi upplever den.

Jag är väldigt ensam. Jag har inga vänner. Så... nu har jag "erkänt" det! PUH!

Det är den svåraste biten...att avslöja den största hemligheten, den skamfyllda, pinsamma och väl bevarade hemligheten... att jag saknar nära vänner.

Ensamheten gör att jag inte kan vara mig själv...att jag utåt sett visar upp en glad fejkad fasad. Inombords är det tomt, mörkt och ledsamt. Jag gråter periodvis också.

Längtan efter en vän/vännina att umgås, skratta, diskutera och dela glädje och sorg med har alltid funnits där, men det har aldrig blivit så att jag lyckats hitta någon som stannat kvar så länge att nära vänskap hunnit utvecklas.

Varför har det blivit så? Ja...det undrar jag också. Tänk om jag visste svaret! Kanske har jag för dåligt självförtroende? Jag som utåt sett är glad och positv, kan väl inte vara ensam, eller?

Ingen vet att jag är så här ensam och jag tror inte att det syns eller märks då jag blivit expert på att dölja det.
På jobbet pratas det ofta om vad alla gjort under helgen, vilka resor dom varit på under semestern. Jag berättar sällan om mig och mitt privatliv och lyckas alltid svara lite undvikande på såna frågor.

Hur gör ni andra? Försöker ni dölja er ensamhet?

Godmorgon!
Det var mitt i prick precis som jag skönt att veta att det finns fler som jag.Gudrun
Kvinna 34 år

2013 Jan 17 Kl 12:13
Vad skönt att läsa att det finns fler som jag. Efter jag hittade sambi och har barn så försvann de få vänner av olika anledningarna. Svek,energitjuvar och tillit. De ringde när dom behövde skjus mm. Jag har alltid varit blåögd och träffat fel killar och vänner. Men nu har jag hittat min själsfrände, min bästa vän. Men sorgen över att inte ha vänner finns kvar. Jag blir svartsjuk över att min partner åker till sina kompisar. Vem ska jag ringa? Fika med? En som accepterar att jag är mamma på heltid?
Kvinna 62 år

2013 Jan 17 Kl 12:43
Hej jag söker vänner med eld och lågor! Jag går hemma hela dagen eftersom jag är sjukpensionär fast jag bara är 54 år.Är sambo men han jobbar och det är inte riktigt samma sak att ha en sambo som att ha vänner.Jag var med på en annan site som har lagts ner,där träffade jag faktiskt en vän men hon bor i Enköping och vi umgås när det finns tid,både hon och hennes man och jag och min sambo.Så det går att hitta vänner! Jag vill ha många vänner eftersom min vardag inte är så rolig alla gånger.Jag är glad och positiv,tycker om människor,gillar att skriva dikter,lyssna på cd böcker,umgås osv så skriv gärna så kanske vi kan bli vänner!
Avregistrerad Medlem

2013 Jan 17 Kl 12:43
Hej Babbsan och välkommen hit!

Det där med svartsjuka över att andra har vänner känner jag ofta. Det kan vara helt okända människor på stan som man ser har en varm vänskapsrelation. Det hugger i hjärtat liksom...

Att hitta vänner att göra saker med, någon att ringa, någon som spontant ringer till dig... är inte lätt.
Har varit inne på olika forum på nätet ibland och när man outar att man är ensam så får man alltid massa käcka förslag på hur man skaffar vänner, även av människor som aldrig varit ensamma själva.

Det är inte så lätt som att gå en kurs, prata med kassörskan i mataffären, bjuda hem arbetskamrater och gå på gymmet. Det förutsätter ju att dom man träffar också har behov av fler vänner, eller hur?
Avregistrerad Medlem

2013 Jan 17 Kl 12:49
Hej Lillan54!

Ett tips: Gå in under Efterlysning här på forumet och skriv det du just gjorde... kalla gärna din tråd för: Vänner sökes i Xxxx... var du nu bor?

Lättare att hitta ditt inlägg där i en egen tråd!
Mvh,
F
Avregistrerad Medlem

2013 Jan 17 Kl 13:03
Lillan... har ändrat ämnesnamnet till Vänner sökes!
Kvinna 62 år

2013 Jan 17 Kl 13:11
Citera (Förgätmigej * Jan 17, 2013 12:49)

Hej Lillan54!

Ett tips: Gå in under Efterlysning här på forumet och skriv det du just gjorde... kalla gärna din tråd för: Vänner sökes i Xxxx... var du nu bor?

Lättare att hitta ditt inlägg där i en egen tråd!
Mvh,
F

Jag är inte så duktig på det här,har precis hittat hit.
Kvinna 62 år

2013 Jan 18 Kl 09:49
Jag har en vän som är osynlig
Jag har en vän som ingen vill vara med
För henne är det kallt och mörkt
För henne har allt blivit meningslöst
Jag har en vän som är osynlig
Som gråter varje dag
Som inte har någon att prata med
Som ingen bryr sej om
Hon är en skugga av det förflutna
Hon är en skugga av ensamhet
Jag har en vän som är osynlig
Som ingen ser
Hennes blick är sorgsen
Hennes krafter är slut
Ingen längtar ingen saknar
Jag har en vän som är osynlig
Avregistrerad Medlem

2013 Jan 18 Kl 21:16
Nu har jag läst om andra som känner sig ensamma som jag, försöker känna efter inombords om det skulle kännas bättre inombords att veta att man inte är ensam om det men nej det gör det inte. Min ensamhet sitter väldigt djupt och när jag tittar på mig själv ( själsligt ) och undrar varför 'alla' undviker mig så finner jag inga svar. Jag tycker själv att jag är social av mig, stannar gärna till och samtalar med folk.
Min ensamhet har gett mig stora verkliga och psykiska problem. Som exempel på verklighetsproblem kan jag nämna att min bil är relativ ny även om jag knappt har råd med den men skulle den gå sönder någonstans får jag vackert 'putta' den själv, jag har ingen som kan hjälpa mig även i en krissituation. Detsamma gäller om jag skall flytta eller dyligt. Det psykiska är ännu värre, jag skulle gärna vilja fotografera, göra webbsidor, snickra mm men jag känner mig alldeles 'trasig' inombords så allting blir bara fragmenterat, har stora koncentrationssvårigheter.
PS, Jag förstår varför jag beteer mig på detta viset, i psykologin fanns det en man som hette Abraham H Maslow som gjorde en 'behovs och känslo'-trappa som passar in här, som visar vad man behöver för att kunna 'klättra upp' på trappstegen för att nå den översta vilken är självförverkligande.

Självförverkligande
Meningsfull sysselsättning
Självbestämmande
Uppskattning
Kontakt
Trygghet
Fysiologiska behov

Som ni ser, har man problem på 'trappsteg 3' ( kontakt ) då är det ju uppenbart att man blir 'trasig' inombords. Vilken dröm det skulle vara att kunna nå högsta trappsteget.
Kvinna 62 år

2013 Jan 24 Kl 14:23
Vissa dagar går det bättre medans andra dagar känner man sej hopplöst ensam. Idag är en sådan dag...då man helt enkelt inte syns.Men det blir väl bättre.....kanske. Jag tror ibland att man kanske bildar sej en uppfattning om en människa lite för snabbt.Många sätter nog upp en fasad men innerst inne gråter hjärtat...
Avregistrerad Medlem

2013 Feb 3 Kl 08:36
Är ny här på forumet och har läst alla inläggen. Känner igen mycket av det ni säger. Det är svårt att vara ensam. Jag har levt ensam i många år. Har två vuxna söner och ett barnbarn. Vi har kontakt men dom har ju sina liv. Har också en nära väninna som jag har mycket kontakt med. Men hon reser mycket och är bort långa perioder. Jag saknar människor att umgås med i vardagen. Ju längre tiden går så känns det bara svårare och svårare att hitta når vänner att umgås med. Jag känner mig rädd för att bli avvisad. Har också dolt ensamheten i många år. Är en social person som har jobbat med människor men har sedan i somras varit sjukskriven och då har ensamheten blivit så påtaglig . Vet inte hur man bryter detta. Men tänker att vi kanske kan ge varandra råd och tips här. Är glad att jag hittade hit.