Min ensamhet



Min ensamhet

Avregistrerad Medlem

2013 Feb 3 Kl 16:30
Om man av olika orsaker är dagledig o känner sig ensam så slår mig tanken att man kanske kan jobba ideellt med något? Jag tänker på Röda Korset eller något liknande. Men är man sjukskriven eller arbetslös får man nog vara försiktig och ta upp det med sin handläggare först, så det inte blir något knas där.

Röda Korset (eller andra organisationer, finns ju olika i olika städer) driver ju secondhandbutiker o blir nog glada för en till hjälpande hand.

Här i staden där jag bor vet jag också att kyrkan har självhjälpsgrupper, och det kan vara självhjälp till olika saker beroende på vad man vill ha hjälp med. Att vara dagledig i sig gör ju bara det att man känner sig utanför o ensam.

Jag har själv jobbat i en secondhandbutik som handledare där vi tog emot människor från Fk o Af, hos oss kunde de i egen takt arbeta sig tillbaka till arbetslivet. Jag stod då även i butiken och det var riktigt kul , och jag vet också hur tacksam man var för de frivilliga som ställde upp.
Avregistrerad Medlem

2013 Feb 4 Kl 10:57
Citera (Ims * Feb 3, 2013 16:30)

Om man av olika orsaker är dagledig o känner sig ensam så slår mig tanken att man kanske kan jobba ideellt med något? Jag tänker på Röda Korset eller något liknande. Men är man sjukskriven eller arbetslös får man nog vara försiktig och ta upp det med sin handläggare först, så det inte blir något knas där.

Röda Korset (eller andra organisationer, finns ju olika i olika städer) driver ju secondhandbutiker o blir nog glada för en till hjälpande hand.

Här i staden där jag bor vet jag också att kyrkan har självhjälpsgrupper, och det kan vara självhjälp till olika saker beroende på vad man vill ha hjälp med. Att vara dagledig i sig gör ju bara det att man känner sig utanför o ensam.

Jag har själv jobbat i en secondhandbutik som handledare där vi tog emot människor från Fk o Af, hos oss kunde de i egen takt arbeta sig tillbaka till arbetslivet. Jag stod då även i butiken och det var riktigt kul , och jag vet också hur tacksam man var för de frivilliga som ställde upp.


Jag tycker du har en mycket god tanke "lms". Jag är hästägare och till en av våra hästar har vi fått ridhjälp 2 dagar i veckan av en sjukpensionär. Hon säger att hennes värk motverkas av ridning pga lagom rörelse, blir lyckligare av att känna sig behövd av djuren på gården som hon pysslar om när hon är på plats. Hon hjälper oss att ge våra djur lite kvalitetstid och hon blir gladare och mår bättre av att vara här, så det är winwin situation för oss båda! Hon fann oss genom att svara på en annons vi lagt ut om av vi behövde lite ridhjälp. Kanske ensamma personer kan söka på medryttarannonser?

Som scout har jag erfarenhet av att flera sjukpensionärer eller arbetslösa engarerar sig inom scoutrörelsen som ledare eller hjälpledare. Som ledare behöver man inte kunna något från början alla hjälps åt att ha kul med barnen på scoutings vis och det är inget ansträngande arbete, bara socialt och roligt. Lite lagom motion och friluftsliv ingår om man vill följa med på hajker och vandringar.

Hoppas detta är två tips någon vill haka på! Många små scoutkårer går på knäna i brist på vuxna i verksamheterna, kanske du kan ha kul inom denna rörelse?
Kvinna 44 år

2013 Mar 13 Kl 09:00
Hej!

Halkade in på denna fina sida genom fantastiska Google .
Är egentligen inte "ensam", har en mycket kärleksfull man och två underbara barn, men som de flesta här, har jag ingen nära vän att snacka skit och allvar med. Det har inte alltid varit så, men på något sätt har gamla vänner "försvunnit" genom åren.
Jag har många gånger funderat på om det är mig det beror på, har alltid känt mig som en outsider, lite ufo sådär. Kan nog verka blyg och introvert, när jag egentligen är väldigt social. Jag kan lätt känna mig "fel" bland folk och läser in signaler som jag övertolkar alldeles för mycket. Så jag har istället dragit mig undan för att slippa bli sårad och därmed kanske stött bort folk i min närhet.

Har alldeles nyligen stött på ett begrepp, HSP - Highly Sensitive Person, högkänslig personlighet. Ingen diagnos eller "störning", bara ett karaktärsdrag som finns hos så många som 20% av alla människor. Betyder bland annat att man lägger märke till fler detaljer i omgivningen, känner av sinnesstämning på andra människor. Alla intryck gör att man lätt blir trött när det blir för mycket. Man är även väldigt känslig för ljud, lukter och ljus. Bra på ett sätt, men negativt ibland. Det kan räcka med en oskyldig kommentar från en kollega, en blick eller en min, så grubblar man på den hela dagen.
Det mesta av det jag läst om HSP stämmer in på mig till punkt och pricka och det har på sätt och vis hjälpt mig att komma över känslan att det är något fel på mig. Det finns fler som känner exakt som jag.

Det här blev ett långt inlägg, förstår om ni tröttnade halvvägs. Men ville bara "dela med mig" litet.

Ha det gött alla!
Avregistrerad Medlem

2013 Mar 13 Kl 09:43
Hej anko...välkommen hit!
Tack för att du delar med dig av dig själv.

Angående HSP...det finns en tråd under "Min kropp och själ" här i forumet som handlar om just HSP. Finns fler här med erfarenhet av ämnet.
/F
Avregistrerad Medlem

2013 Mar 13 Kl 10:03
När jag levde i äktenskapet gjorde jag som flera har skrivit förut: Jag höll mest tyst när andra berättade vad de hade gjort på helger och lov. Hur roligt är det att berätta att en familj på två vuxna och två barn gång efter annan faktiskt inte har gjort något speciellt.
Efter separationen har det känts mer okej att tala om att jag känner mig ensam. Men de flesta av mina kollegor och "bekanta har ingen aning om de typer av ensamhet jag känner.
Jag har en nära väninna, men hon bytte jobb och veckopendlade under ett år och flyttade i somras till en stad 2 timmar bort. Det blir inte samma sak att pratas på telefon som att ses i verkligheten och känna in varandras humör.

Trots att jag är aktiv och utåt i mitt yrke som lärare är det svårt att vara på samma sätt som privatperson. Jag behöver nog mer "social träning" för att klara av det. Jag känner mig inte säker på mig själv och att jag duger.

Att ha få eller inga vänner känns som en typ av ensamhet. Jag har nyligen fått erfara en ny typ av ensamhet. Den att sakna ett vuxet sällskap i vardagen. Jag vill ha en man att dela mitt liv med. Någon som finns där att prata med, göra saker med, kramas och bli gammal med.
Det jobbigaste i samband med min separation var att erkänna att den ensamheten även funnits där under flera år av äktenskapet. Då var det enklare att leva i illusionen och slippa ta itu med något jobbigt.
Redigerat av Avregistrerad Medlem 2013 Mar 13 Kl 11:15
Kvinna 44 år

2013 Mar 13 Kl 10:37
Citera (Förgätmigej * Mar 13, 2013 9:43)

Hej anko...välkommen hit!
Tack för att du delar med dig av dig själv.

Angående HSP...det finns en tråd under "Min kropp och själ" här i forumet som handlar om just HSP. Finns fler här med erfarenhet av ämnet.
/F


Tack!
Jag har inte hunnit gå igenom forumet än, men där skall jag kolla lite!
Kvinna 62 år

2013 Mar 13 Kl 11:18
Hej AnkoJag är likadan,tror jag är en med HSP oxå.Tänkt oxå att det är fel på mig men samtidigt så är ju jag bara jag och varför ska jag ändra på mig så länge jag inte är elak? Det har jag funderat på.
Kvinna 44 år

2013 Mar 13 Kl 11:38
Hej Lillan54. Man är väl snarare tvärtemot elak, man är så snäll så man lätt blir utnyttjad. Åtminstone jag läser in så mycket i människors signaler så jag kan ibland slå knut på mig själv för att vara till lags.
Man ska inte ändra på sig, för då blir man ju någon annan.
Kvinna 62 år

2013 Mar 13 Kl 11:47
Stämmer
Avregistrerad Medlem

2013 Mar 13 Kl 12:17
Jag tror jag gick miste om att ha många nära vänner när jag flyttade från en stad till en annan och därefter ytterligare till en annan stad + att jag är sjukpensionär. Ett tag hade jag helt fel vänner också, som jag tack o lov gjort mig av med nu.. då blir man lite ensam.

Men underligt nog störs jag inte så jättemycket av att vara ensam. Jag är glad om jag får vara social 2-3 gånger i veckan, för mer än det orkar jag nog inte rent mentalt. Även jag är ju HSP och man får så många intryck som man bearbetar att man blir trött helt enkelt och måste ladda om batterierna.

Men under dessa år har jag lärt enormt mycket tålamod med både situationer och människor och vid ensamhet. Vi är alla olika typer av människor, vissa behöver FÅ mer av andra, andra behöver GE mer än dom får.
Jag är den sista typen har jag kommit på; att jag gärna ger mig än jag får. Det är väl både positivt och negativt.
När jag vill få, så går jag till mig själv, mina nära och kära, skapar och promenerar i naturen.

Det skulle vara underbart att träffa nån vän som är som jag Så att man liksom är på samma nivå och förstår varandra.

kram
Kvinna 62 år

2013 Mar 13 Kl 15:51
Ja och jag tror det finns en del sådana människor lite varstans
Kvinna 59 år

2013 Mar 19 Kl 20:03
Citera (anko * Mar 13, 2013 9:00)

Hej!

Halkade in på denna fina sida genom fantastiska Google .
Är egentligen inte "ensam", har en mycket kärleksfull man och två underbara barn, men som de flesta här, har jag ingen nära vän att snacka skit och allvar med. Det har inte alltid varit så, men på något sätt har gamla vänner "försvunnit" genom åren.
Jag har många gånger funderat på om det är mig det beror på, har alltid känt mig som en outsider, lite ufo sådär. Kan nog verka blyg och introvert, när jag egentligen är väldigt social. Jag kan lätt känna mig "fel" bland folk och läser in signaler som jag övertolkar alldeles för mycket. Så jag har istället dragit mig undan för att slippa bli sårad och därmed kanske stött bort folk i min närhet.

Har alldeles nyligen stött på ett begrepp, HSP - Highly Sensitive Person, högkänslig personlighet. Ingen diagnos eller "störning", bara ett karaktärsdrag som finns hos så många som 20% av alla människor. Betyder bland annat att man lägger märke till fler detaljer i omgivningen, känner av sinnesstämning på andra människor. Alla intryck gör att man lätt blir trött när det blir för mycket. Man är även väldigt känslig för ljud, lukter och ljus. Bra på ett sätt, men negativt ibland. Det kan räcka med en oskyldig kommentar från en kollega, en blick eller en min, så grubblar man på den hela dagen.
Det mesta av det jag läst om HSP stämmer in på mig till punkt och pricka och det har på sätt och vis hjälpt mig att komma över känslan att det är något fel på mig. Det finns fler som känner exakt som jag.

Det här blev ett långt inlägg, förstår om ni tröttnade halvvägs. Men ville bara "dela med mig" litet.

Ha det gött alla!


Hej, åååh va bra att du skrev detta, jag har nog HSP, precis så känner jag mig. Då förstår jag nog bättre varför jag drar mig undan andra människor mer och mer. Tack för inlägget
Avregistrerad Medlem

2013 Mar 19 Kl 21:22
Vad skönt att veta att det finns många av oss som är Högsensitiva Jag har tidigare år, från tonåren och uppåt försökt att dölja min känslighet genom att tuffa till mig lite,försökt att vara en i mängden, men jag har mer och mer öppnat upp för det riktiga jag nu och allt som hör till HSP.
Kvinna 61 år

2013 Mar 28 Kl 00:39
Citera (Förgätmigej * Jan 2, 2013 23:47)

sirunes... du skriver så härligt och det känns ärligt och äkta. Det är just detta som jag hoppats på... att medlemmarna ska våga skriva från hjärtat. Många av oss behöver skriva av oss och lika många behöver säkert läsa andras tankar och känna igen sig.

Tillsammans ska vi "mota olle i grind" så att vi till slut kan lämna ensamheten bakom oss.

Jag ser fram emot den dagen vi blivit så många att vi kan börja anordna träffar i Stockholm (i första hand). Gå ut och göra något kul eller äta något gott och umgås!

Det finns ju olika sorters ensamhet, men den värsta ensamheten och det som tar kol på en är den som man inte väljer själv. Man kan även känna sig ensam när man har ett helt gäng vänner runt omkring sig, så har jag känt ibland och det gör mig förvånad. Ingen ska egentligen känna sig ensam, men det är allt för många som gör det som inte vågar ta det här steget att bryta isoleringen pga att tror att man inte är accepterad och älskad för den man är, Vilken fantastisk sida det här är då att få hjälp att våga ta steget ut mot en frihet Viktigast är att vi peppar varandra och uppmuntrar varandra och faktiskt att man blir sedd som människa, det gör att det kan lossna på insidan. Vi kan börja i liten skala att bara gå ut och göra något, fika, käka gå en promenad mm.
Sov gott allihopa!
Kvinna 61 år

2013 Mar 28 Kl 09:44
Citera (RavenHeart * Jan 3, 2013 23:58)

Ni har rätt! Man kan känna sig ensam trots att man har vänner. Jag tror att det kan finnas flera orsaker till det. En kan vara att vännerna inte är nära vänner. De är bekanta som man egentligen inte har någon djupare relation till.

En nära vän ställer alltid upp utan att vänta sig något tillbaks, men det måste fungera lika åt båda håll. Jag känner igen mig i det ni skriver. Jag har genom åren haft några väninnor som jag trott varit nära vänner, men som visat sig bara vara energitjuvar…

God Morgon!
Jo det är så sant så som du skriver. Det är skillnad på Vänner och kompisar. Vänner är dom som stannar kvar även om dom ser olika saker hos en som inte är bra. Kompisar är dom som sticker när det blir jobbigt. Energitjuvar är jättejobbiga men även svårt att avslöja då dom vill dra all energi från En och man ska bara hjälpa dom när dom har det svårt och jobbigt, men själva vill dom inte höja ett finner till sin nästa när dom har det jobbigt. Finns en bok att tipsa om: Hur du känner igen Energitjuvar och hur du kan stoppa dom i ditt liv. Något sådant heter den. Den är rekommenderad

Önskar dig en Fin Påsk utan Isulering!