Min ensamhet



Min ensamhet

Man 62 år

2013 Maj 9 Kl 09:17
Vi kan inte se ,inte höra,inte känna, vi vet ingenting om vem eller vad man har kontakt med?
Men ändå via tecken komunisera med någon,och börja tycka om den eller det ,som svarar
,man kan manipulera,påverka sin omgivning med ord tex tidningar
Även framkalla känslor som glädje,sorg,vrede
En skicklig bedragare kan orsaka stor skada,till och med döda
en medmänniska med just ord,
Men hur kan man sakna någon som bara skriver just dom rätta orden?
Bara en tanke på morgonen
MVH kurt
Kvinna 49 år

2013 Jun 6 Kl 22:04
Hej! Jag är en vanlig enkel kvinna/mamma/fru med vanliga enkla intressen. Jag är gift och har barn. Jag har några få vänner men tänkte som så att det även vore kul att ha någon vän att träffas via IRL. Så därför hoppas jag att du hör av dig till mig. Helst kvinnor i åldern 35 och uppåt. Hoppas vi hörs! Ha en bra dag! Finns i Småland Kronobergs län.
Man 38 år

2013 Jun 26 Kl 22:48
Har varken vänner eller haft någon relation. Det är inte för att jag skulle vara otrevlig för det är jag inte. Har bara blivigt så och sedan har jag märkt att ingen oavsett kön har aldrig visat något intresse för mig. Jag är väl ointressant och har inget att komma tydligen. Så det känns tungt och vet ej fan vad jag ska göra åt det är trött på att vänta på bättre tider så är med lite var stans men vad hjälper det inte mycket tyvärr.
Får nöjja mig med att morsan och en kusin iallafall tycker jag är nått att ha vi kan prata om allt och ha jättekul när vi ses dom få gångerna det händer vill säga. Men får tänka på dem när ensamheten är som värst.
Får väl hoppas att detta vänder snart
Kvinna 46 år

2013 Aug 5 Kl 00:29
Hej, är ny här. Har just flyttat till Värmland, eller ja, hyr ett hus. Har alltid tagit hand om min äldre mor men upptäckte jag blev fullt ut manipulerad genom alla år (tänk er Norman Bates mamma för att göra det enkelt). Väldigt skamset att ens erkänna, men men. Kände mig alltid ensam i alla år hursomhelst. Hon intresserade sig noll för mig. Har aldrig haft en enda riktig vän.

Ensamhet går bra i sig nu men som andra säger, vore kul att umgås lite med någon. Andra dejting sajter, har en känsla av man får massa män efter sig som bara vill en sak.

Känner igen mig i osynligheten en del beskriver, t.ex. var jag på damernas semifinal på Ullevi, enorm stämning, men där satt jag, ingen talade till mig, och jag kände mig som ett udda djur, osynlig och konstig. Men det kan också vara förbannelsen över svenskar, för så fort jag stöter på en invandrare taxichaufför eller cyklande amerikan osv, mycket mycket lättare att prata. Kanske vi alla skulle försöka nå ut till icke svenskar i sverige istället? För svenskar går i sin slutna bubbla.

Vill varna andra lite för bara "penpals", har tjugo års erfarenhet av det, och ja, det är trevligt, har ett par genuina kvar i usa, men väldigt många kan vara skumma, ljuga om sig själva, manipulera, och framförallt även om det är kul i börjar ser man efter ett tag narcisistiska drag hos folk, det blir långa haranger om dom själv för att sen avsluta med "och hur mår du?". Smeka egot mao. Så ha urskillning till vem ni skriver till.
Avregistrerad Medlem

2013 Aug 5 Kl 19:20
Jag tycker det är rätt skrämmande ändå hur många människor man går förbi på stan, där jag oftast tänker att alla dessa människor har det bättre än mej. Men när jag väl träffat människor som känner och mår som mej, hade jag aldrig kunnat se detta på människan ifall vi gick förbi varandra på stan. Så många man går förbi som egentligen är mer lik oss än vi tror.
Kvinna 46 år

2013 Aug 6 Kl 23:34
Var på marknaden i Karlstad idag och tycker den stora massan verkar bestå av samma vanliga öppna sociala typer som flamsar runt, är det oss det är grovt fel på eller håller sig alla "nördar" hemma? Så mycket folk och ändå känner man sig udda. Eller håller folk bara en mask utåt... Jag ÄR bokstavligen Bridget Jones personifierad för övrigt. Lyckades ramla och slå i knäna, välta min kundvagn flera gånger, tappa en flaska i golvet, mosa diverse frukt. Rena katastrofen ha ha.

Har funderat på coachsurfing för att träffa folk, har någon prövat?
Avregistrerad Medlem

2013 Nov 3 Kl 19:45
Citera (lindainvärmland * Aug 5, 2013 0:29)

Hej, är ny här. Har just flyttat till Värmland, eller ja, hyr ett hus. Har alltid tagit hand om min äldre mor men upptäckte jag blev fullt ut manipulerad genom alla år (tänk er Norman Bates mamma för att göra det enkelt). Väldigt skamset att ens erkänna, men men. Kände mig alltid ensam i alla år hursomhelst. Hon intresserade sig noll för mig. Har aldrig haft en enda riktig vän.

Ensamhet går bra i sig nu men som andra säger, vore kul att umgås lite med någon. Andra dejting sajter, har en känsla av man får massa män efter sig som bara vill en sak.

Känner igen mig i osynligheten en del beskriver, t.ex. var jag på damernas semifinal på Ullevi, enorm stämning, men där satt jag, ingen talade till mig, och jag kände mig som ett udda djur, osynlig och konstig. Men det kan också vara förbannelsen över svenskar, för så fort jag stöter på en invandrare taxichaufför eller cyklande amerikan osv, mycket mycket lättare att prata. Kanske vi alla skulle försöka nå ut till icke svenskar i sverige istället? För svenskar går i sin slutna bubbla.

Vill varna andra lite för bara "penpals", har tjugo års erfarenhet av det, och ja, det är trevligt, har ett par genuina kvar i usa, men väldigt många kan vara skumma, ljuga om sig själva, manipulera, och framförallt även om det är kul i börjar ser man efter ett tag narcisistiska drag hos folk, det blir långa haranger om dom själv för att sen avsluta med "och hur mår du?". Smeka egot mao. Så ha urskillning till vem ni skriver till.

Hej lindainvärmland!
har läst lite av dina inlägg .... gillar/känner igen mig i dina funderingar ... manipulerande föräldrar är en sak som gör att "man" (läs jag!!) inte har haft en chans att lära sig normala koder och trix som alla "normala" fått chansen till. Har en uppväxt med en (troligen) narcisitisk "mamma" som pendlat mellan glad och svarta ögon som sticks och skräms ... Jag tror däremot att det är alltför många som har haft en pissig uppväxt så vi är nog många som känner oss KONSTIGA och SPRETIGA när vi går på stadens gator och torg
Kvinna 33 år

2015 Jun 1 Kl 18:02
Har denna tråd dött?
Kvinna 43 år

2016 Mar 26 Kl 19:13
Jag har nog under senaste veckan, fått det skrivet svart på vitt över hur ensam jag faktiskt är. Min mamma gick bort av en propp i lungan för 10 dagar sen. Hon hade nyligen fått cancer och var 62 år. Mina föräldrar är de som har fått mig att känna mig trygg och älskad. Nu har jag bara min älskade pappa, som har stött mig något enormt. Men vad händer efter att han...?

Jag har en syster som jag älskar, men vi har glidit ifrån varandra mer sedan vi blivit vuxna. Hon är inte som jag, utan har kompisar och pojkvän. Jag har släktingar, med de lever sina liv. Långt borta är tiden då jag levde omhuldad av mor- och farföräldrar. Då släkten var stor. De är alla borta nu.

Saken är den att inga nya personer har kommit in i mitt liv sedan dess.

Just nu tycker jag att jag lever livet i en sorts panik. Allt jag ser framför mig är total ensamhet.

Jag var blyg och rädd redan som liten. Innan skolan började hade jag andra barn att leka med. Sedan blev jag totalt utanför i skolan. Någon kompis ibland när hon blev över. Men annars alltid ensam på skolgården. Alltid sist vald på gympan. Jag kan komma ihåg två kalas under hela skoltiden jag vad bjuden på. Från 6an till 9an blev jag svårt mobbad och mitt självförtroende krossades. Jag hade en att hänga med som var än värre mobbad än jag, men vi gillade inte varandra. Vi var bara "över". Hon utnyttjade mig till max och missade aldrig att tala om hur ful och fel jag var.

Jag trodde allt skulle ordna sig som vuxen, men det har det inte gjort. Det har blivit 7 resor värre.

Jag har inte varit mobbad efter 9an men utanför. Jag vet att mina arbetskamrater ser mig som någon som "är där". Men det mesta av det är mitt fel. Jag är så rädd att bli ratad och är även deprimerad. Jag försöker knappt längre. Jag umgicks förut med några arbetskamrater jag trodde gillade mig och åkte med på en resa där jag hörde att de sade att det var patetiskt att åka på kryssning med en sådan som mig.

Sedan dess har jag slutat att skriva upp mig på fester osv. Jag är rädd att förstöra för andra genom att hänga med på saker och ting. Jag står ändå bara och försöker se ut som om jag är med i någon grupp.

Jag tycker om att vara ensam. Att inte dömas och kunna slappna av. Visst. Men ett enda telefonsamtal har jag fått sedan mamma dog och det var från jobbet. Jag mår så dåligt just nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen och ingen utöver min pappa att prata med.

Jag skulle vilja gå ut och äta ibland eller se en film, gå på museum, teater eller åka till Stockholm med någon eller några. Bara någon gång i månaden. Bara veta att det finns något annat än en hemsk framtid. Min högsta dröm, en stabil man som är snäll och förstår mig, som jag kan känna mig trygg med, barn och några vänner som delar mina intressen- det som är så självklart och naturligt för de flesta andra känns fullständigt ouppnåerligt för mig.

Man ska vara så rolig, pratsam och lyckad. Något även jag kan vara men under rätt förutsättningar. Kraven på att vara social och utåtriktad i situationer som känns otrygga är svåra när jag inte riktigt vet vad jag ska säga och dessutom förut bemötts av något negativt när jag försökt.
Redigerat av misse1977 2016 Mar 26 Kl 19:17
Avregistrerad Medlem

2016 Mar 31 Kl 13:42
Citera (Brytningstid * Dec 31, 2012 19:11)

Hej tjejer ! Vad jag har saknat en site som denna ! Har provat att söka vänner på sk dejtingsidor.Men folk har visst en annan syn på vänskap än vad jag har.Jag söker ingen sexuell relation.Men en vän /väninna att umgås med . Har inte haft problem med det förr.Men vänskapen haltade alltid. Jag var en sån som alltid ställde upp men var besvärlig om jag själv bad om hjälp. Till slut bröt jag med mina sk väninnor för jag kände de "åt mig levande".Krävde att jag ställde upp. Sen många år nu är jag sjuk. Orkar inte så mycket. Vågar inte ta kontakt med folk av rädsla för att få nån på halsen sas. Men vänskap via nätet går bra.
Det gör mig ont att så många lider så av ensamhet .För problemet är större än man kan tro.Unga människor som känner sig osynliga.Som inte får kontakt hur de än försöker.Förhoppningsvis hittar de hit och att vi alla kan hitta vad vi söker här.

Hej på dig..kika in till mig och skriv ifall du har lust..kram
Avregistrerad Medlem

2016 Mar 31 Kl 13:50
Citera (lottie * Jan 6, 2013 22:53)

hej alla.Bra att det kom ett sådant här forum.
r jag har familj.visst.Men vi är nog ganska ensamma bägge 2.Jag har haft en del vänner geom livet eller bekanta.
Idagsläget har jag ingen jag kan prata med.Min telefon är oftast tyst.Det är den bittra sanningen.Jag saknar vänner helt enkelt.Visst har man vant sig men det är ingen rolig situation.Jag saknar att gå ut och g man har å umgås med någon.
Mina föräldrar dog tidigt bägge2.jag vet inte om folk tror att man är hellycklig för att man har familj.Dom e mitt allt men nya vänner är aldrig fel.och vänner vill vi ha.Jag hoppas nån vill bli min vän för i mitt hjärta finns det plats för fler människor.

Hej skriv till mig om du vill..kram
Avregistrerad Medlem

2016 Mar 31 Kl 13:54
Citera (Lillan54 * Jan 17, 2013 12:43)

Hej jag söker vänner med eld och lågor! Jag går hemma hela dagen eftersom jag är sjukpensionär fast jag bara är 54 år.Är sambo men han jobbar och det är inte riktigt samma sak att ha en sambo som att ha vänner.Jag var med på en annan site som har lagts ner,där träffade jag faktiskt en vän men hon bor i Enköping och vi umgås när det finns tid,både hon och hennes man och jag och min sambo.Så det går att hitta vänner! Jag vill ha många vänner eftersom min vardag inte är så rolig alla gånger.Jag är glad och positiv,tycker om människor,gillar att skriva dikter,lyssna på cd böcker,umgås osv så skriv gärna så kanske vi kan bli vänner!

Hej skriv gärna till mig.
Avregistrerad Medlem

2016 Mar 31 Kl 14:01
Citera (anko * Mar 13, 2013 9:00)

Hej!

Halkade in på denna fina sida genom fantastiska Google .
Är egentligen inte "ensam", har en mycket kärleksfull man och två underbara barn, men som de flesta här, har jag ingen nära vän att snacka skit och allvar med. Det har inte alltid varit så, men på något sätt har gamla vänner "försvunnit" genom åren.
Jag har många gånger funderat på om det är mig det beror på, har alltid känt mig som en outsider, lite ufo sådär. Kan nog verka blyg och introvert, när jag egentligen är väldigt social. Jag kan lätt känna mig "fel" bland folk och läser in signaler som jag övertolkar alldeles för mycket. Så jag har istället dragit mig undan för att slippa bli sårad och därmed kanske stött bort folk i min närhet.

Har alldeles nyligen stött på ett begrepp, HSP - Highly Sensitive Person, högkänslig personlighet. Ingen diagnos eller "störning", bara ett karaktärsdrag som finns hos så många som 20% av alla människor. Betyder bland annat att man lägger märke till fler detaljer i omgivningen, känner av sinnesstämning på andra människor. Alla intryck gör att man lätt blir trött när det blir för mycket. Man är även väldigt känslig för ljud, lukter och ljus. Bra på ett sätt, men negativt ibland. Det kan räcka med en oskyldig kommentar från en kollega, en blick eller en min, så grubblar man på den hela dagen.
Det mesta av det jag läst om HSP stämmer in på mig till punkt och pricka och det har på sätt och vis hjälpt mig att komma över känslan att det är något fel på mig. Det finns fler som känner exakt som jag.

Det här blev ett långt inlägg, förstår om ni tröttnade halvvägs. Men ville bara "dela med mig" litet.

Ha det gött alla!

Hej det var inte långt alls..känner igen mig precis..skriv gärna om du har lust.
Avregistrerad Medlem

2016 Mar 31 Kl 14:05
Citera (lindainvärmland * Aug 5, 2013 0:29)

Hej, är ny här. Har just flyttat till Värmland, eller ja, hyr ett hus. Har alltid tagit hand om min äldre mor men upptäckte jag blev fullt ut manipulerad genom alla år (tänk er Norman Bates mamma för att göra det enkelt). Väldigt skamset att ens erkänna, men men. Kände mig alltid ensam i alla år hursomhelst. Hon intresserade sig noll för mig. Har aldrig haft en enda riktig vän.

Ensamhet går bra i sig nu men som andra säger, vore kul att umgås lite med någon. Andra dejting sajter, har en känsla av man får massa män efter sig som bara vill en sak.

Känner igen mig i osynligheten en del beskriver, t.ex. var jag på damernas semifinal på Ullevi, enorm stämning, men där satt jag, ingen talade till mig, och jag kände mig som ett udda djur, osynlig och konstig. Men det kan också vara förbannelsen över svenskar, för så fort jag stöter på en invandrare taxichaufför eller cyklande amerikan osv, mycket mycket lättare att prata. Kanske vi alla skulle försöka nå ut till icke svenskar i sverige istället? För svenskar går i sin slutna bubbla.

Vill varna andra lite för bara "penpals", har tjugo års erfarenhet av det, och ja, det är trevligt, har ett par genuina kvar i usa, men väldigt många kan vara skumma, ljuga om sig själva, manipulera, och framförallt även om det är kul i börjar ser man efter ett tag narcisistiska drag hos folk, det blir långa haranger om dom själv för att sen avsluta med "och hur mår du?". Smeka egot mao. Så ha urskillning till vem ni skriver till.

Hej känner igen mig i vad du skrev om din mamma..skriv gärna.
Avregistrerad Medlem

2018 Sep 30 Kl 19:39
gillar ensamheten , att få vara i sin tid NU , men jag saknar någon att längta efter i livet , någon att krama på och överraska med små bus när hon minst anar , en livsvän helt enkelt

söker med ljus och håv och undrar om jag kan fånga någon fin
rackare där ute , eller förblir jag ensam ?