Status att ha ett rikt socialt liv?



Status att ha ett rikt socialt liv?

Avregistrerad Medlem

2013 Jan 7 Kl 17:46
Ett rikt socialt liv…har jag inte!

Är min status 0 då??

Det pratas mycket om vikten av att ha ett socialt liv. Att ha många kontakter och vänner att umgås med och som man kan ha nytta av i olika sammanhang gör allt mycket lättare.

Men alla har inte lyckats skaffa sig ett sånt skyddsnät, det där livet som alla pratar om…som berikar och ger så mycket glädje. Ett rikt socialt liv har också blivit något som nästan har en given plats i ”livets CV”….

Finns inte den punkten med, hur blir du betraktad då?
Hur ser andra på människor som är ensamma?
Är vi ett gäng ointressanta losers i andras ögon?
Är vi konstiga…är det nåt ”fel” på oss?
Kvinna 62 år

2013 Jan 7 Kl 18:55
Citera (Förgätmigej * Jan 7, 2013 17:46)

Ett rikt socialt liv…har jag inte!

Är min status 0 då??

Det pratas mycket om vikten av att ha ett socialt liv. Att ha många kontakter och vänner att umgås med och som man kan ha nytta av i olika sammanhang gör allt mycket lättare.

Men alla har inte lyckats skaffa sig ett sånt skyddsnät, det där livet som alla pratar om…som berikar och ger så mycket glädje. Ett rikt socialt liv har också blivit något som nästan har en given plats i ”livets CV”….

Finns inte den punkten med, hur blir du betraktad då?
Hur ser andra på människor som är ensamma?
Är vi ett gäng ointressanta losers i andras ögon?
Är vi konstiga…är det nåt ”fel” på oss?

Jag har känt mig konstig och annorlunda hela mitt liv pga att jag inte haft det sociala nätet som det kallas. När mina barn var små och ofta sjuka blev de arga på jobbet för att jag var hemma så ofta.De menade att det kunde väl nån anhörig passa dem. Men jag hade inga.Varken egna föräldrar eller farföräldrar till mina barn. Och pappan-borta. Sen är det skillnad på sk vänner och bekanta. Det visade sig alltid vilka som hörde till vilken kategori när det gällde...
Så jag har ofta blivit betraktad som konstig .En granne verkade inte tro mig och sa. -så ensam kan väl ingen va ". Men jo, och jag är inte ensam om att va SÅ ensam
Kvinna 39 år

2013 Jan 13 Kl 01:26
Det är definitivt status i att ha många vänner men jag ser inte att det är bristen på denna status som är det mest jobbiga med att vara ensam. Statusen i sig kan man ju strunta i, det är ju på liknande sätt som med klädesmärken eller vad det nu kan vara, det är ju bara en image.

Det finns ju heller inget som säger att fler vänner, desto högre status. Visst är det status att vara populär men jag personligen söker mig inte till personer för att de är populära eller har status. Jag söker mig aktivt mot personer som har andra kvaliteter som inte har med att göra att vara festens medelpunkt med långa kontaktlistor i mobilen.

En person med väldigt många vänner ser jag som en upptagen och ganska oengagerad person. En person som vill vara med och synas överallt men som orimligen har tiden att vara en verklig vän gentemot alla dessa vänner.

Status rent ytligt sätt är det att ha många vänner men vad det i praktiken ger den som har denna status kan man ifrågasätta. Denna person kan säkert också känna sig ensam på det sätt att han eller hon mest träffar sina vänner under stora fester, mingel, after work osv där syftet är att visa upp sina stora popularitet.
Kvinna 56 år

2013 Apr 6 Kl 20:05
Hej
Pga psykiskt problem har jag förlorat alla mina vänner under många år. Jag har inte förstått problemen förrän långt senare, bla social fobi, depression mm.
Med andra ord så är det stort sett mitt eget "fel".
Vill jag ha det så?
Både ja och nej.
Ja - det känns enklast. Ensamheten sårar inte, skräms inte, dömer inte, den är tyst o lugn.
Nej - känns värdelöst, tråkigt, otryggt, kallt o kärlekslöst. Skamligt.
Såå ärade medmänniskor! Här har ni mig-stinkande av vitlök men det känner ju inte ni.!!!
Kramar i massor
Hoppas på många inlägg till detta.
Doris
Kvinna 65 år

2013 Apr 6 Kl 22:33
Som ni skrev, Brytningstid och Förgätmigej, ett socialt skyddsnät är så viktigt. Vi människor är ju sociala varelser. Naturligt att leva i grupper. Jag har inget skyddsnät, och har inte haft på länge. Ursprungsfamiljen splittrades med vinden när jag var jätteung. Sånt är svårt att reparera som vuxen.

Jag har gått i alla roliga kurser, varit ute på klubbar mycket, träffat mycket folk, och i några föreningar också. Visst har jag ibland haft himla kul. Men sedan? Att alltid komma hem till en tom lägenhet, gör ibland så förbaskat ont.

Kramar från Cordelia.
Kvinna 66 år

2013 Apr 7 Kl 10:30
Status eller ej bryr jag mig inte om faktiskt,för vem är det som skall ge mig denna status? Hur andra ser på min ensamhet? Tja det är ju inte precis något som jag pratar om så jag tror inte människor vet ! I dag är det nog så att många har nog med sitt och försöker få ihop sitt livspussel för det är sannerligen en stressig tid vi lever i, stressig och kravfylld.Har man då i livets ekorrhjul av olika anledningar hamnat utanför kanske sjukskriven,arbetslös, så upplever åtminstonde jag att det är svårt att ta sig in i olika sammanhang.För hamnar man där så får det många konsekvenser inte minst att pengarna tryter och så blir man ju väldigt begränsad av det! Best things in life is free och javisst, det kan man ju trösta sig med men visst är det så att det också skapar situationer där du blir begränsad i sociala kontakter.
Med tanke på vad du skriver Cordelia så känner jag att min lägenhet kan vara min borg. Där kan jag vara mig och hämta kraft, men den kan också kännas väldigt ödslig och att jag kan bli understimulerad när jag vistas för länge i den ensam. Då räcker det inte med något jag tar mig för utan jag vill ha sällskap av någon annan mänsklig varelse....Ibland går jag hem till min son men där kan jag ju inte hänga så ofta - Har du tråkigt? kan han fråga mig när jag kommer...-Ja det har jag säger jag och så pratar vi en liten stund och jag känner mig inte så rastlös längre.
Avregistrerad Medlem

2013 Apr 7 Kl 11:04
Solvinda... nej att man skulle gå omkring och tänka på vad andra tycker tror jag inte heller på. Vad jag menar med trådstarten är mer hur folk generellt ser på dom som är ensamma. Vilken attityd som finns ute i samhället...?

Är det så att folk i allmänhet tror att vi som är ensamma är konstiga på något sätt? Att vi helt enkelt saknar förmåga att vara sociala?

Jaha, har hon/han inga vänner... vad är det för fel på henne/honom tro?
Jag vet inte vad andra har upplevt kring detta men jag vet vad jag själv har stött på, framför allt ute på nätet.
Om attityden som finns på nätet speglar hur det är IRL går ju inte att svara på, men så långt ifrån tror jag inte att det är.

Om du inte kan påvisa eller berätta sånt som vittnar om att du lever ett spännande kreativt liv fyllt av aktiviteter, hobbies, vänner etc... ja då upplever åtminstone jag att det är svårt att få till en kontakt som leder någon vart.

Sen att man själv inte bryr sig om vad andra tycker är ju en sak... men just vad dom tycker kan vara avgörande för utgången.

Ja, vi lever i en stressig tid där vi inte räcker till för allt. Att skylla sin ensamhet på att andra inte har tid att umgås är inte rätt, det håller jag med om till 100%.

Det vi måste göra är ju att hitta dom andra som har tid... dom andra som hamnat utanför... vi måste hitta varandra.

Kaka söker maka..
Kvinna 66 år

2013 Apr 7 Kl 12:39
Förgätmigej....Jag kan säga helt ärligt att jag inte vet hur det generellt bland människor ses på ensamma? Jag kan ju tänka mig att folk mitt i smeten kan tycka att man är en stackare som det är synd om och att man inte fattar hur man kan hamna i ensamheten? Förren man kanske hamnar där själv en dag! Själv har jag inte riktigt förstått förren nu när jag är där själv och så är det ju med mycket i livet. Man tar saker som självklara och tänker inte så långt utanför sin bubbla.Man vet inte hur det känns att gå i en annans skor förren man prövat Jag håller med dig att det nu handlar om att hitta människor som har tid och vilja till att umgås på olika sätt och att vi kan bryta vår ensamhet, den som känns påtvingad och inte för oss vidare mot nya öden och äventyr...
Avregistrerad Medlem

2013 Sep 13 Kl 20:31
Som Sarah skriver "En person med väldigt många vänner ser jag som en upptagen och ganska oengagerad person. En person som vill vara med och synas överallt men som orimligen har tiden att vara en verklig vän gentemot alla dessa vänner.".

Jag har en kompis som har många "vänner", var hon än går så suger hon till sig nya "vänner".

Det jag undrar är om de är vänner. Som sagt, hur mycket verkligen vän blir man med alla?

Hon brukar klaga då och då över hur utmattad hon är som har så mycket kring sig. Kanske skulle hon må bättre över att inte ha så många "vänner" att engagera sig i? Det tar tid och energi.

Jag kan tycka att det är något nervöst över det hela. De kan inte vara själv eller sysslolös - måste alltid ha någon. Men hur personligt blir det?

Kanske hon själv tycker det är kul men vad tycker jag då, som är hennes "vän" som hon aldrig hinner/vill/orkar prata med om något personligt! Man snackar ju bara om ytliga saker när man ses.. hur är det på jobbet, vad gör du...
Man 44 år

2013 Okt 2 Kl 23:47
Fasen vad jag grunnat på det här.
Ja, det ger hög status att ha många vänner, speciellt vänner med hög status är ett av bevisen att du är en värdefull person.

Jag fick däremot häromdagen höra den fantastiskt intelligenta tänket på hur någon med hög status resonerar.
Den omtalade skulle anställa en person på sitt företag.
- Om du är bra på ditt yrke men inte passar in i gänget, spelar det inte någon roll hur duktig du är på ditt yrke. Det funkar ändå inte.

Status verkar vara lite som med pengar. Föds man med mycket är det lätt att skaffa mer.

Det är däremot inte bara vännerna som räknas, det är hur du ser ut, hur mycket du tjänar, om du är stolt över dig själv och några tusen andra grejor också.
Avregistrerad Medlem

2013 Okt 3 Kl 22:21
VÄRST är väl att värderas utifrån hur man ser ut - ändå???
Sen näär fick en välja sina föräldrar och anförvanter och hur dom såg ut?? Ska inte jag kunna vara stolt över Mina förfäder då??
..eller.. DU??

Och denna j-a statusjakt - är det inte papiljotternas storlek så är det läpparna eller rumporna eller boobsen eller..??!!??
Vad är det med folk???
Det enda vi med säkerhet vet är att vi alla ska dö - då är vi lika oavsett...
Varför kan vi då inte hävda vår egenstatus och gå våra egna vägar när vi LEVER också???????
Avregistrerad Medlem

2013 Okt 3 Kl 23:15
Jag har som andra här också funderat mycket på vad det är som gör att sådana som vi som verkligen vill vara omgivna och ha riktiga vänner men inte har det.
Men däremot lägger inte jag skulden på 'de andra' utan tror mer att problemet finns hos en själv. Jag tror att man har en 'karisma' eller ett beteende som får folk att repellera en.
Kvinna 52 år

2013 Nov 7 Kl 15:23
Känner igen mig lite i det du skriver och undrar om jag också har sådana problem som jag inte riktigt förstår... Jag trivs i mitt eget sällskap brukar jag säga men ibland gör jag verkligen inte det...

Citera (doris * Apr 6, 2013 20:05)

Hej
Pga psykiskt problem har jag förlorat alla mina vänner under många år. Jag har inte förstått problemen förrän långt senare, bla social fobi, depression mm.
Med andra ord så är det stort sett mitt eget "fel".
Vill jag ha det så?
Både ja och nej.
Ja - det känns enklast. Ensamheten sårar inte, skräms inte, dömer inte, den är tyst o lugn.
Nej - känns värdelöst, tråkigt, otryggt, kallt o kärlekslöst. Skamligt.
Såå ärade medmänniskor! Här har ni mig-stinkande av vitlök men det känner ju inte ni.!!!
Kramar i massor
Hoppas på många inlägg till detta.
Doris
Avregistrerad Medlem

2013 Nov 9 Kl 08:27
Ofta väljer jag ensamhet, för jag har så förbannat roligt med mig själv. Har lärt mig gå på bio själv. Jätteskönt en lördags eftermiddag. Det brukar vara jag och pensionärerna

Har ni tänkt på hur osjälvständig man kan bli när man är med en kompis? Man kanske undviker att göra saker, säga saker, för man vill inte ses som konstig. Jag gör många fler roliga saker när jag är själv. Jag pratar mer med folk när jag är själv.

Kanske måste jag inför andra som eventuellt tror det är jobbigt med ensamhet, kliva fram och säga med huvudet högt: "Det är jätteskönt att vara ensam, jag kan göra som jag vill, äta när jag vill, sova när jag vill, sova v-a-r jag vill!"

Det finns mycket bra med ensamhet, att vara "själv". Jag tycker att det är bra att jag framhäver det lite då och då till kompisar och andra. Jag är stolt över att kunna vara själv! Stolt över att vara självständig. Jag är en mycket självständig människa!

Jag ogillar folk som klänger på mig. Som inte klarar av sin egen ensamhet utan måste ha 100 vänner på Facebook.

Jag söker mig ofta till självständiga människor, som ev har en partner men ändå är självständig och kan göra saker utan denne. Folk som är "själv" är ofta mer intressanta, har mer att säga, tycker jag.

Så sträck på dig människa!!! Äg din ensamhet! Ja, du är själv just nu, kanske inte alltid så kul. Jag har också många jobbiga ensamhetsdagar men... det går att söka kontakt ute IRL. Det finns många som "en själv". Det gäller bara att våga söka sig dit.

Idag t ex, ska jag gå själv på vattenjumpa. Inte alltid så kul att aldrig få sällskap men... det är ju folk där! Jag kommer inte vara ensam i bassängen. Är ändå jätteglad över att jag är självständig som kan gå dit själv.
Kvinna 62 år

2013 Nov 10 Kl 01:46
Jag uppskattar ditt inlägg, önskar att kunde göra som du...gå på bio, teater eller konsert m.m. helt ensam

'Självständiga människor' är ett begrepp som sällan funderas över...
Jag upplever mig oftast självständig, men är ändå i vissa avseende svag och undergiven, hopplös i nya sociala sammanhang o.s.v.