Är meningen med livet att någon annans liv skall vara bra?



Är meningen med livet att någon annans liv skall vara bra?

Avregistrerad Medlem

2014 Maj 28 Kl 11:52
Ett liv börjar på ett abrupt sätt egentligen. Sedan växer man upp, fostras av föräldrarna och livets skola, sedan står man på rangliga ben (likt ett rådjurskid) och ska ta sina stapplande steg in och ut i vuxenlivet. Den dagen man föds borde man utrustas med en kompass för att inte komma på villovägar. Många väljer rätt från början och får på vägen hjälp och stöttning att komma rätt. Att likt en fågelunge som blir utslängd av en gök tycker jag passar in på mig. Jag överlevde kastet men tappade lite av mitt (Hallå, här är jag, inuti mig finns också ett behov av bekräftelse och ömhet, att bli sedd för den människa jag är, att betyda något för någon, inte bara behöva känna mig som en inventarie som glöms bort varje gång man gör bokslut. Att känna ett människovärde i mig själv, inte behöva tänka: vad är det för mening egentligen? Är det för att underlätta någon annans liv? Vad är det för logisk mening med det? Är det för att man i stället för det viktiga fick för mycket av: Här är jag, jag ska finnas här och bara använda lungorna och öppna munnen när tystnaden blir alltför påträngande och tung att bära, vilket kan liknas vid att få ett basebollträ rakt i huvudet när svaret är så ointresserat, oengagerat och lojt samt helt obetalbart ( jag orkar inte bry mig just nu, jag har annat på gång hummande)? Varför är det så. Varför föds man inte utan tunga i stället? Då finns det ju i alla fall en anledning till att inte kunna klä tankarna i ord. Skulle man i stället klä dessa tankar i skrift, så får man bara läsa dem själv i alla fall och det skulle bli jobbigt för hjärnan som redan bearbetar dem för fullt, det skulle bli ännu mer bensin till ekorrhjulet som redan kör på full gas därinne i huvudet. Jag vet inte ens vilken oktan jag har valt, med bly kanske, påminner ju lite om en gevärskula faktiskt fast något lindrigare.

Att vara eller inte vara, som han sa Hamlet. Skulle jag vara Hamlet, så blir det min egen dödskalle jag står och pratar med och försöker komma överens med om vilka steg vi skall fortsätta ta. Höger eller vänster. Bakåt eller framåt, vad är framåt egentligen? Krypköra eller full gas? Snubbla tillbaka hela tiden eller ta en käpp som stöd och sakta gå framåt likt en herde? Eller i mitt fall herdinna. Framåt mot vad egentligen....Framtiden? Ödet? Meningen med min mission på jorden? Att en av mina livsuppgifter består i att hjälpa andra, det vet jag redan, men när får jag min skopa glädje i gengäld? Är det inte så livet skall vara egentligen? Man ger och man får? Att få något tillbaka är väl det som gör att man orkar fortsätta på samma sätt som man gjort? Jag önskar verkligen att det finns en logisk mening med allt och att jag bara inte har kommit upp till den nivån än. Högsta våningen där dörren liksom öppnar sig för mig. En dörr där det står: Här är det, Carina, det är här du passar in, inte där du nyss var och famlade i blindo. Här är alla lika och har ett egenvärde. Här stöttar vi varandra när det behövs. Här finns vi och respekterar varandra och stryker dessutom varandra på kinden om vi ser ett behov av det. Här går vi inte bara och lämnar dig med alla dina tankar som får dig att känna dig så tom....Här är inte ensamhet tabu. Du är, du finns, du andas ju fortfarande, du ser det vackra runt dig och har all rätt att njuta av att få vandra på jordens yta. Du har ett egenvärde här. Här får du stanna i vår trygga famn tills du vandrar vidare till nästa underbara sfär. Dit har du många år än. Du är ju fortfarande mitt i livet och har mycket att ge och få naturligtvis.
Välkommen, vi har väntat på dig. Vi började undra om du gått vilse eftersom du tog så lång tid på dig. Men nu är du ju här och nu kan det bara gå framåt.

Något att se fram emot. Visserligen skapat av mig själv, men det gör inget. Jag är van, jag är ju min egen piga för det mesta, så är det bara.....

Ett steg är början på en tusenmilaresa.
Avregistrerad Medlem

2014 Maj 28 Kl 12:14
Jag tror att på sätt och vis var det enklare förr, man föddes av föräldrar i tvåsamhet, det var koll både från föräldrar och "tanterna" runt omkring och hittade man på hyss så visste föräldrarna det innan kvällen tror nog att dom flesta formades och fostrades både med kärlek och krav, men det var nog mer ordning och reda med och i det mesta.
När vuxenvärlden trädde in vid 14- årsåldern så började arbetet ofta i kombination med studier, efter konfirmationen var det så. Dom rangliga benen växte till sig rätt så fort
Det fanns inte så mycket tid att grunna över allt i världen utan var och en skötte sig och sitt så gott man förmådde och så gör nog de flesta även idag.
Idag är det så mycket prat om att alla är lika, det är klart att vi inte är, hur tråkigt hade inte det varit.
Låt varje person vara på sitt sätt men respektera spelreglerna så funkar allt smidigare för alla.
Avregistrerad Medlem

2014 Maj 28 Kl 18:14
Ditt inlägg berör mig så Irene... Här får du en kram och en strykning på din kind
Avregistrerad Medlem

2014 Maj 28 Kl 19:34
Sök galenskap för få logik eller sök logik och få galenskap.
Kvinna 64 år

2014 Maj 28 Kl 19:54
Irene, jag kände som du under nästan hela mitt vuxna liv.
Några saker hittade jag där jag kände gemenskap, glädje, tröst, att få ge och ta. Det finns, bara så svårt att hitta ......